Hur fungerar EU?
  • EU-grundlagen

    med Lissabonfördraget

Läs mer om sidans projekledare Om Anders Erkeus

med stöd av Sveriges regering genom Mp Stockholms Stad, ABF och Tankesmedjan Cogito.

Bruksanvisning

Välkommen!

Du är nu anmäld som skribent på eusverige. Du kan skriva kommentarer, ta del i diskussioner och skriva övergripande texter.

Välkommen!

Du är nu anmäld som användare på eusverige, och kan skriva kommentarer och ta del i diskussioner.

Glömt lösenordet?

Har du glömt ditt lösenord? Fyll i uppgifterna nedan så skickar vi ett mail med instruktioner till dig om hur du kan sätta ett nytt lösenord.



eller





Mina inställningar

Om mig











Ändra lösenord


Lämna dessa fält tomma ifall lösenordet inte ska ändras.







Logga in

Om du har en inloggning kan du bidra aktivt till sajten genom att skriva kommentarer med mera. Fyll i dina användaruppgifter, eller anmäl dig som ny användare nedan.

Befintlig användare







Ny användare















Laddar...


Laddar lagtexten...

Om grundlagar och deras betydelse, i Sverige och EU

 

lagklubba

 

Ett lands viktigaste lag är grundlagen (ibland kallad författning eller konstitution). Grundlagsbegreppet och principerna för grundlagsändringar har kommit i skymundan i Sverige på ett sätt som inte var avsikten när  demokratin växte fram och dess former utformades, och som inte är fallet i många stater där strider rasar om författningens utformning. Sverige har en grundlag. EU har en samling fördrag som fungerar som en grundlag. Vad betyder detta? Vad skulle det kunna betyda?

 

 

 

Sveriges och andra nationella grundlagar

 Alla demokratiska nationer har två typer av lagar, som styr och sätter gränser för samhällslivet.

Dels handlar det om den löpande lagstiftningen, som kontinuerligt äger rum i riksdagar och parlament.

 Dels handlar det om grundlagar eller konstitutioner eller författningar, som  reglerar på vilket sätt de löpande lagarna ska stiftas.  Oftast anges också i grundlagarna några värderingar som samhället ska bygga på. Det ska vara värderingar som betraktas som självklara för respektive samhälle, och som det ska vara svårt att avvika från. Där brukar till exempel de grundläggande rättigheter som medborgarna har gentemot det allmänna anges, som till exempel yttrandefrihet, mötesfrihet, religionsfrihet, demonstrationsfrihet och tryckfrihet. De svenska grundlagarna är Regeringsformen, Successionsordningen, Tryckfrihetsförordningen   och Yttrandefrihetsgrundlagen. Därtill finns Riksdagsordningen, som är av grundlagskaraktär. Svenska riksdagens hemsida beskriver grundlagarnas funktion här.

 Att ändra en grundlag ska vara särskilt svårt, det ska inte gå att ”överraska folket” med att inskränka deras rättigheter eller försvaga demokratin utan deras medgivande. Därför finns i Sverige en regel om att en grundlagsändring måste beslutas om två gånger för att gälla, med ett riksdagsval emellan. Då är det meningen att grundlagsändringen ska vara ett tungt inslag i valrörelsen och ge partier eller enskilda ledamöter en möjlighet att argumentera offentligt kring ändringen inför valet. Om motståndare till ändringen då får röster på grund av detta kan man sedan stoppa det liggande förslaget i den nya riksdagen när det ska behandlas andra gången, antingen direkt eller genom att utlysa en folkomröstning. Tyvärr har de grundlagsändringar som gjorts på senare år förbigåtts med tystnad i valrörelserna. De stora medierna har knappast heller sökt lyfta dessa frågor.

 

EU-grundlagens roll

 Inom EU-systemet finns en motsvarande indelning av lagarna, som på juridiskt språk kallas sekundärrätt respektive primärrätt.

 Dels finns den bindande löpande lagstiftningen (sekundärrätten) som kontinuerligt produceras av EU:s beslutssystem. Den utgörs av direktiv, förordningar och beslut, som ska införas i alla medlemsländer, direkt eller via riksdagsbeslut (gäller direktiven). Dessa lagar utgör i dag den dominerande lagmassan som medlemsländernas medborgare har att rätta sej efter.

 Dels finns inom EU-systemet ett antal grundläggande fördrag (primärrätten) som anger hur beslutsystemet ska fungera. Dessa fördrag innehåller också värderingar och mål som ska ligga till grund för den löpande lagstiftningen. Det är denna samlade EU-grundlag, som presenteras på denna webbsida. Även EU-grundlagen är svår att ändra, kanske svårare än svenska grundlagen. EU-grundlagen kan bara ändras om alla medlemsländer - i dag 28 stycken - antar den ”hemmavid”. Detta kan ske genom beslut i riksdagarna/parlamenten eller genom folkomröstningar. (Med Lissabonfördraget har en förenklad metod tillkommit.)

 Det finns också många innehållsmässiga skillnader mellan EU:s grundlagar och nationella grundlagar som Sveriges. För EU-medlemmar gäller också att föreskrifterna i EU-grundlagen tar över innehållet i de nationella grundlagarna.

 EU-grundlagen utgörs alltså av ett antal fördrag, som alla medlemsländerna antagit. Se denna karta. Det hela började på 1950-talet, och sedan har lagmassan byggts på successivt ett antal gånger sedan dess. De viktigaste ändringarna kom via Enhetsakten 1987,  Maastrichtfördraget 1993,  del 1,  del 2, Amsterdamfördraget 1999 del 1del 2  och Nicefördraget 2003 del 1,  del 2. Lissabonfördraget är den senaste utvidgningen, gällande från dec 2009. Jämförd med till exempel den svenska grundlagen är det i dag en mycket detaljerad samling föreskrifter, som går in i detalj i olika politiska frågor. Innehållet är numera inte heller helt okontroversiellt, allt kan knappast sägas vara uttryck för en gemensam syn hos medborgarna i alla EU-länder. En annan skillnad mot nationella grundlagar är att EU-grundlagen är något av en projektbeskrivning, som konkret föreskriver lagar som ska införas och är konstruerad för att underlätta en framflyttning av de politiska positionerna.  Som en icke införd föregångare till Lissabonfördraget, mycket likt till innehåll, men med en annan struktur och några EU-symboler inskrivna, togs ett förslag till En Konstitution för Europa fram, som dock röstades ner av Frankrike och Nederländerna och föll.

Den löpande lagstiftningen från EU måste liksom numera den nationella lagstiftningen bygga på EU-grundlagens regler. Om ett land söker stifta lagar som strider mot EU-grundlagen kan EU-domstolen ingripa och förbjuda detta. (EU-domstolens roll motsvaras i en del länder av en författningsdomstol som bevakar att den nationella grundlagen följs). I praktiken tar även den löpande EU-lagstiftningen över svensk grundlag.

 De ändringar som Lissabonfördraget tillförde har sitt ursprung i ett försök att införa ”En konstitution för Europa”, undertecknad 2004, som till politiskt innehåll var till 95% identisk med nuvarande EU-grundlag, men hade en samlad och något överskådligare form. Denna variant övergavs efter att folkomröstningar Frankrike och Nederländerna  avvisat den.

 

 Den löpande EU-lagstiftningen

Denna bygger alltså på grundfördragen, och ska vara förankrad i dess politiska riktlinjer och mer detaljerade instruktioner.  Idag omfattar denna löpande lagstiftning över 100 000 dokument. EU-kommissionen är tillsatt för att föreslå denna lagstiftning och i slutändan kontrollera dess genomförande.  Den löpande lagstiftningsprocessen i EU-systemet liksom dess genomförande i EU-länderna är därför i mycket ett genomförande och tillämpande av politik vars huvuddrag redan är beslutade, den står i fördragen, som i sin tur är demokratisk fastslagna av medlemsländerna. Detta faktum möjliggör i sin tur att man har den ”opolitiska” EU-kommissionen som initiativtagare till i stort alla lagar; de utgår från EU-grundlagens politiska skrivningar, inte från mandat från medborgare som röstat på olika partier.  Kommissionärerna, som utses av regeringarna,  kan därför också komma från olika politiska håll eller vara mer av administratörer.

 De nationella regeringsrepresentanterna i ministerrådet och de folkvalda i EU-parlamentet får sedan kommissionens förslag på sina bord och ska anta, avvisa eller föreslå ändringar i förslagen, i olika former av samarbete. Man igenkänner här lite av ett marknadstänkande, något som också genomsyrat fördragens utveckling. Regeringarna och de folkvalda i parlamentet har valfrihet att säga ja eller nej till de lagar som produceras av kommissionen.

Eftersom fördragen är svåra att ändra har Unionen på senare år kommit att fokusera strategier och beslut på tidigare mindre centrala delar i befintliga fördrag för att följa med i tidens krav. Till exmpel har klimat och migration blivit stora områden. Flexibla informella metoder har också tagits fram (informella trepartsförhandlingar, trialoger), för att effektivisera beslutsfattandet.

Kritik 

 EU-grundlagens problem har synliggjorts när flera länder hållit folkomröstningar om de föreslagna fördragsändringarna. I Danmark, Frankrike, Nederländerna och Irland (2 gånger) har folket röstat nej till förslag till fördragsändringar. Genom att låta folket rösta en gång till med något mindre icke bindande tillägg, eller undvikande av en andra folkomröstning överhuvudtaget, har utvecklingen av fördragen kunnat fortsätta.

 EU-analytiker brukar tala om att EU:s beslutssystem lider av ett ”demokratiskt underskott”. Med detta menas inte bara hur länderna hanterar folkomröstningar utan inbyggda regler sådana som att nationerna kan tvingas till beslut som inte har folklig förankring, att de nationella regeringarna inte behöver  förankra sej bindande i riksdagarna, att EU-parlamentarikerna inte får lägga lagförslag till EU-systemet  mm. (Man lägger icke bindande resolutioner, som man alltmer kräver att kommissionen ska ta hänsyn till.)

 Unionen kritiseras också ibland specifikt både från vänster och höger. Från vänster kritiseras oftast det marknadsliberala tänkande som genomsyrar grundlagen och därför lagstiftningen. Från höger kritiseras oftast de detaljregleringar som blir följden av den långtgående påbjudna likriktningen (harmoniseringen) när grundlagens politik ska genomföras i alla länder.

 

Webbsidans syfte

 Mot den beskrivna bakgrunden vill denna webbsida ge möjlighet till en diskussion om vart vi är på väg och vill vara på väg. Hur ska en EU-grundlag se ut som med självklarhet omfattas av alla medborgare, på samma sätt som nationella grundlagar inte ifrågasätts? En fråga som kräver viss kunskap om de nuvarande grundfördragen, som visas här för referens. Kan vi skapa en sådan? Skulle vi då känna igen det EU vi ser i dag? EU-grundlagen beskriver en process. I dess första artikel talas om att skapa en "allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”. Visst hör vi ihop i dag, till och med alla på planeten. Men hur ska vi gå vidare? Vad ska vi lösa gemensamt? Hur ska besluten tas? Vad är det som kan föra oss närmare varandra på ett sätt som hjälper oss alla att hantera de problem vi skapat och bygga en hållbar och utvecklande framtid? I Sverige. I Europa. I världen.

Välkomna att studera nuläget  och delta i diskussionen, här på sajten och annorstädes!

 

Dra strecket uppåt eller nedåt!

Sök artikel i lagtexten med känt nummer

Hänvisning